kenna

Jag går på asfalt grått som aska. Regnet duggar och ett lager vatten lägger sej över min hud. Inuti brinner en eld. Lågor i min själ av hat, ilska, besvikelse och sorg. Den människa som tidigare gjort vad som helst för mej och älskat mej av hela sitt hjärta går sakta emot mej på den långa vägen omgiven av mörker. Jag börjar darra, mina läppar blir torra som talk fastän det regnar. Jag ser in i dom ögonen som en gång varit djupare än havet men nu ser jag bara tomhet. Det syns att djupt inom honom vet han inte om vad han gör. Han är rädd och osäker men visar inga tecken på det. Jag blir rädd. Jag känner hur jag fylls upp med hat och sorg. Besvikelsen tar tag i mej. Inom en sekund känner jag de smärtsamma orden studsa emot mej.

De slår emot mej som om han skjutit med en kanon på mej. Sedan kommer knivarna. De sticker in i mej. 9000 rakblad skär över min kropp och ristar sönder min hud och mina tunna iskalla blöta kläder. Jag gråter. Blodet och tårarna rinner och rinner men jag går vidare förbi honom. Jag får ett stort hugg i ryggen. Mina ben viker sej under mej och jag faller framåt, landar på knäna och tar emot med handflatorna. Småsten tränger in i huden på händerna och på knäna och skinnet skrapas upp. Det bränns. Jag kollar bakom mej för att se vad det var. En yxa sitter djupt inne i min ryggrad. Men jag ställer mej upp trots smärtan. Försöker att gå rak utan att gråta. Men tårarna rinner konstant med blodet i följd.

Jag vänder mej om mot honom och går fortare. Han ser bakåt och stannar. "Vad vill du?" undrar han. Med min plågade kropp, mitt inre han förstört med svek ser jag in i hans ögon och säger -Jag älskar dej. Hans ögon är lika tomma som innan, regnet droppar på hans huvud och rinner ner för hans kinder. Han svarar "Jag vet", vänder sej om och går vidare utan någon medkänsla alls. Han går som om han hade 1 bekymmer i hela världen och det var regnet som gjort hans skor dyngsura.

Medans jag ser han gå därifrån bryter jag ihop inifrån. Jag lägger mej ner av smärta och hjälplöshet. Kråkor och gamar har kommit för att äta av mej. Deras näbbar pickar hårt och köttslamsor slits bort från min kropp. Han ser sej om en sista gång och bryr sej inte om att jag ligger där. Han ser vad som pågår men gör inget för att stoppa det. Han går bara vidare med den tomma blicken, kall som is. Nu ligger jag där beredd att få ta mina sista andetag. Och livet försvinner ur mej. 21 gram lämnar min kropp och jag blir lycklig igen.