kenna

Vetskapen om att du blivit en obetydlig prick på kartan är inte nog. Vetskapen om att du lever i misär och falskt välbefinnande är inte heller nog. Är någonting någonsin nog? Jag börjar tvivla på att det finns något som heter nog när det kommer till hat. Ibland önskar jag att jag vore en sansad och förutsägbar människa men sedan inser jag att jag inte alls skulle ha haft de vänner jag har idag om så fallet vore. Jag skulle vara en Miss Lagom. 

Bland de värsta tankarna jag har just nu är tankarna på "kärlek". Jag betvivlar att den finns. Jag vet att den fanns där, för det gjorde och gör fortfarande ont i mig när jag har mina jobbiga drömmar om honom. Han jag inte längre ska nämna vid namn. Men jag känner sådan fruktansvärd olust när jag tänker på framtiden. Ska jag någonsin kunna känna ens närheten av det jag kände förut? Kommer jag att bli tillsammans med någon ny bara för att fortplanta mig? Skapa en illusion av lycka runt om mig? Bland det sista jag vill ha runt om mig är illusioner när det gäller känslor. 

Jag funderar på ibland om han stal all kärlek av mig. Kan man ens göra det? Kan man bli känslokall av hjärtesorg? Beror allt bara på att jag inte vågar lita på någon igen eller bara för att jag klamrar mig fast som en jävla igel vid tanken på det vackra vi hade. Varför förfinar jag allt som hade med honom att göra? Gör det kanske för ont att tänka på sanningen?

Jag vet fan inte vad jag sitter och skriver längre, bara en massa tärda tankar som jag inte ens vill ska finnas. Jag måste låta honom ruttna så att jag kan glömma honom. Jag orkar inte stå och trampa på samma ställe längre.