Till "Min" Erik

Jag kommer inte att känna att det är riktigt slut, jag kommer inte att känna att du älskat mig förens den dagen kommer då du ser mig i ögonen och säger det. Vi hade nästan varit tillsammans i 3 år och du gör slut på det sättet du gjorde. Vad tänkte du med? Tänkte du alls?

Och vad tänkte du med när du skickade bilder när du hånglar med en annan tjej som varit min vän. Trodde du att det skulle vara lättare för mig att inse? Det fick mig bara till mer lidande.

Och jag har för mig att du tyckte att Fredde gjorde det dåligt som dumpade mig över internet. Det du gjort är värre, vi har inte ens pratat om det och du verkar inte bry dig ett dugg om mitt välmående.

Kommer du ihåg när jag hade så ont i magen att jag grät? Så är det nu varenda dag men det finns inga medeciner för det. Förstår du inte hur dåligt jag mår, vill du att jag ska lida så mycket som jag gjort. För det kan jag svära på min kärlek till allt jag älskar (inklusive dig) att jag gjort och gör varje dag.



Den människa du en gång låg i sängen med och myste och lät henne veta hur mycket du älskade henne, höll handen när du åkte bil för att du gillade att ha henne nära. Vart är hon? Hon är inte död, det är jag. Hur kunde du göra slut på det sättet du gjorde utan att prata, bara skrika och hota.. vart var pissemaoen i dig då?



Vart var den människa jag en gång såg in i ögonen och såg det underbaraste jag någonsin ha hållt mig nära. Vart var den Erik som höll mig hårt innan vi skulle somna för att du inte ville släppa taget om mig? Var han för längesedan död och bara låtsades att älska mig? Jag vill inte tro det men när du gjort så här mot mig så mår jag jättehemskt.

Om ändå jag kunde ställa allt till rätta, jag antar att du älskade mig. Men hör av dig om du någonsin saknar mig, för jag kommer troligtvis alltid att finnas där. Jag vågar inte älska igen utan dig.



Och jag antar att du bara kommer att svara: Jag älskar någon annan, låt oss vara.



Men gud vad jag saknar dig, jag älskar dig lika mycket som den dagen jag låg i din famn och först låtsades sova för att få vara nära dig, höra dina lugnande hjärtslag och känna din stora arm runt om mig. Sedan somnade jag och föll handlöst ner trodde jag. Så känns det nu. Som att du tagit mig i din famn och sedan bara släppt mig nedför ett stup.



Det bränns så hårt i mig och jag saknar dig varje dag. Jag önskar att vi aldrig bråkat.. förlåt för allt.


Kommentarer
Postat av: Malle

Du klarar det kenna, håll ut för det kommer bli bättre :))

2009-03-22 @ 01:09:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0