kenna

All denna turbulens kring Erik, jag är så less på att den människan fortfarande existerar. Kunde det inte ha varit ett vackert, romantiskt avslut? Han skulle ha dött på operationsbordet då hans blindtarm fick för sig att spricka. Då hade jag, hans Mamma och han bror kunnat sitta och sörja tillsammans och minnas hur underbar min Erik var. Då hade jag fortfarande varit en del utav den familjen. Jag hade börjat umgåtts med Fredda och Feikon, de hade tröstat mig så som Josse och Jens en gång fick göra då det vart slut med Fredric. Om det hade varit så att han dog, då skulle jag sitta och lyssna på "Last Kiss" med Pearl Jam och gråtit saknadens tårar. Jag hade suttit och tänkt: Min älskade mao är borta.. kramat om mitt halsband och gråtit floder av tårar, men ändå tänkt att det faktiskt inte finns något jag kan göra åt att mitt livs största kärlek är borta.

Istället så sitter jag och hatar situationen så mycket att jag snart vittrar sönder till en hög med aska. Det är så jävla jobbigt, så jävla tärt, så jävla sjukt att jag fortfarande saknar det vi en gång hade. Jag saknar till och med de nätterna jag tvingade mig själv att vara vaken bara för att han hade fått i sig lite för mycket alkohol och jag var tvungen att putta till honom så att han inte skulle dö av att sätta tungan i halsen. De nätterna älskade jag att han faktiskt snarkade. 

Jag är så jävla patetisk, jag har inte haft hjärta att slänga någonting jag fått utav honom eller som han lämnat hos mig. Jag har inte ens haft tanken att försöra boken jag fick låna av honom från 1994, jag vet hur arg jag skulle bli om han hade förstört tex min nalle som jag haft sedan jag föddes. Ett tag var jag glad att jag hade den kvar, för då visste jag att han skulle tvingas komma tillbaka och hämta den. Men nu står den bara i min bokhylla och hånar mig.

Jag vet att han har en ny tjej men jag hoppas inte på att de är lyckliga. Så jävla elak och självisk är jag, att jag inte ens önskar "min" Erik lycka. Jag önskar att jag kunde få allt ogjort, jag vet att jag var en subba som klagade över onödiga saker. Men fan vad det gör ont att tänka på honom.

Vi hade planerat allting. Våra barn skulle heta Carla och Léon och om vi fick fler skulle vi diskutera namn då. Vi skulle bo i hans Pappas stora vita herrgård och Erik skulle jobba 3 månader på havet och vara hemma 3 månader. Jag skulle ta hand om barnen och inreda i våran stora lägenhet. Jag hade till och med bestämt färger och möbler. Chris, Johan och Emil skulle bo i samma hus. Sedan om jag blev less på att bara vara hemma hela dagarna skulle jag låta barnen börja på dagis och så skulle jag ha en egen liten affär någonstans med lyktor, prydnadssaker och dylikt. Erik skulle köpa en häst till mig också.. och en struts. För de är söta.

Jag kommer aldrig att få en så klar framtid printad i mitt inre med någon igen.