kenna

När ska jag sluta gråta över alla minnen? När vi satt i din bil. Det var så kallt ute, jag tog av mig skorna och satte mig på mina fötter för att inte frysa. Du flinade åt mig och tyckte att jag var söt. Du höll min hand medans Last Kiss av Pearl Jam spelades. Du sa att den var sorglig.

Jag orkar inte med det, alla ensamma nätter jag suttit och gråtit över dig. Alla nätter jag sovit över hos människor som älskar mig, försökt hjälpa dem att må bättre. Det slutar nästan alltid med att jag gömmer mig när de somnar. Gömmer mig för allt, gråter sönder mina ögon. Det förvånar mig att jag har tårar kvar.

Mina vänner mår inte alltid bra, kan jag inte få vara den stabila som tröstar dem när det bränner i dem utan att behöva tänka på dig? Men du är oftast allt jag ser när jag blundar, dina isblå ögon som lovar mig hela din värld. "Jag stannar gärna för alltid om jag får, om du bara ber mig snällt." Du stannade inte hos mig fysiskt, men du kommer alltid att finnas hos mig psykiskt. Jag vill inte det. Jag vill bara vara glad för det jag har och slippa se tillbaks.

Du nästlar dig alltid in i mina drömmar, dagar då jag knappt haft en tanke på dig och jag lovar att jag tänker på dig varje dag även om jag vill eller inte. Det kan vara en så liten sak som att jag kallar någon för "lortunge", då minns jag att du alltid sa så. Ibland vaknar jag upp och en kort sekund så tror jag att du är med mig, men det är antingen bara fel människa eller en illusion av lycka jag känner i mitt bröst. Oftast vaknar jag upp själv, förmodar att du ska höra av dig och sedan inser jag mitt misstag.

Det känns som en evighet sedan jag såg dig, men jag minns exakt hur du ser ut. Jag minns exakt hur du går och pratar. Jag kan fortfarande ditt nummer utantill. Du är tydligen lycklig nu... det är väl bra för dig. Jag önskar bara att jag kunde glömma dig och vara lycklig för att du har det bra. Men det kan jag inte.