kenna

Jag vet inte ens vad jag ska skriva här. Jag har inte så mycket annat i huvudet än ångest och saknad just nu. Ja, jag vet. "Om du är negativ så kommer allt att bli negativt" Men vad ska jag kunna vara glad över? Att jag inte är fysiskt sjuk? Jag kan ju alltid ligga och tänka innan jag somnar "Åh.. så skönt att jag inte har halsfluss!" För det hjälper ju så jävla mycket.

Jag skriver "Att göra listor".. när allt är ibockat så är det ingen förändring förutom att disken är diskad och att jag har mjölk i kylen. Sånt hjälper inte och kommer nog aldrig att göra.  

Nu är ansökan om lån inskickad. Jag är så jävla nervös att jag inte ska få åka. Jag klarar inte av att sitta här och inte göra någonting längre. Jag vill inte plugga här heller för det är ändå samma sak när jag kommer hem. Ensamheten tär men ändå så klarar jag inte av att hitta på någonting med någon. Det är som att mitt undermedvetna vill att jag ska vara ensam och deprimerad.

Att prata med Bobba och Dave på skype hjälper en skvätt men jag känner mig ändå helt isolerad. Som att jag vandrar runt med en dimma i min skalle av vakna mardrömmar. Jag har slutat att prata med "han".. eller jag har i alla fall försökt. Han är den jag vill berätta om allt till. Hur jävla kallt det är ute, hur nervös jag är inför resan, hur mycket jag saknar honom. Jag lever i en jävla fantasivärld. Jag hatar att vara naiv.



Fluffybutt <3

Varje gång jag ser någon ful karl/brud som är ute och går med sin hund så tänker jag alltid "Vem är det som är ute och går med vem egentligen" och hånler i mitt inre.

Jag tror att jag alltid kommer att vara lika bitter. Jag kan se skönheten i saker men det är oftast aldrig saker som någon annan finner vackra. Jag vill spy på par som är puttinuttiga. Detta gäller självklart inte de människor jag älskar och vill väl. De som jag vet haft det väldigt jobbigt men klarat sig ur det och funnit någon de kan älska. 

Jag tror faktiskt att jag aldrig kommer att hitta någon igen. Inte någon äkta. Jag kommer att drömma och vara naiv om saken men det kommer nog aldrig att hända. Jag blir nog aldrig den som uppdaterar sin facebook status med "Nu ska jag och karln intaga alkohol och sedan dra ut och röja" utan jag kommer nog alltid att vara den som läser dessa statusar och längtar efter att få ha någon att hålla om när jag kommer hem.

Jag får lov att vara bitter. Karln jag älskade har slutat prata med mig. Han önskade mig ett bra liv och skrev att han hoppades att vi skulle ses någon gång igen. Mer än det var inte avskedet.. men vad kan man förvänta sig av karlar. Jag var nog bara en förbrukningsvara med väldigt kort utgångsdatum för honom.

Jag vaknade för någon timme sedan. Det suger. Jag tror att jag ska betala in avgiften för skolan idag. Få någonting att äntligen hända. Jag ska nog ändra datumet till i April någon gång bara så att jag kan fixa med lägenheten och så innan. Jag har haft jättemycket ångest de senaste dagarna.. skitjobbigt. Meh... det löser sig sa gubben som sket i vasken.

Jag saknar Jonesy också.. det är så jävla jobbigt, irriterande och smärtsamt.